Shackleton drog sit sista andetag här på ön vid 48 års ålder. Han hade kommit hit med sit nya fartyg utan något riktigt väldefinierat mål för expeditionen. Det var troligen en orolig, rastlös man som många av oss professionella äventyrare kan känna igen oss i. Den dagen fortsäter vi till öns lilla postkontor varifrån jag skickar fler vykort än jag gjort sammanlagt de senaste 20 åren. Intill posten ligger forskningsstationen där vi får lära oss at mängden av packis i Antarktis styr mängden alger som i sin tur styr krillens antal. Strömmen för krillen norrut till Sydgeorgien. Mängden krill reglerar sedan mängden av många andra djur, till exempel pälssäl som det idag finns fyra miljoner av. Öns läkare, som den dagen agerar tjänstgjörande postmästare, visar oss sin imponerande, lilla sjukstuga. ”Vanligvis tar jag mest hand om små sårskador och psykologiska problem”, avslöjar hon försiktigt. Inte lät at bo här på ön 18 månader utan vänner och släkt.
Dagen eſter är det dags. Vi tar oss till Possesion Bay där Captain Cock en gång landade och tog ön i besitning för Englands räkning. När vi kommer fram är det närmast snöstorm och inte är det bätre morgonen därpå. Alec noterade i logboken: ”A windy shithole!” Jag är inte avundsjuk då jag ser vår Zodiac, gummijollen försvinna i den horisontella snön. De sex klätrarna transporterar pulkor, tält, klätringsutrustning och proviant upp på ön via en brant glaciär. Avsikten är at nå toppen av några icke bestigna berg då väderprognosen ser god ut för de närmaste dagarna. Et par dagar senare får vi reda på at klätrarna sat upp et basläger vid foten av Te Trident, Treudden. Vi ger dem väderprognoser varje kväll via satellitelefon då de planerar at försöka ta sig upp på alla de tre topparna. Blygsam höjd, bara 1400 meter, men delvis teknisk klätring och sannerligen ingen möjlighet at få hjälp om någon skadar sig. Jag inser plötsligt at mit gamla yrke som ortopedkirurg hastigt skulle kunna komma till nyta då det är 2500 km till närmaste avancerade sjukhus i Argentina och 1500 km till närmaste flygplats!
Under deras klätring hinner vi andra besöka Salisbury Plain, en vacker plats med en av de två största kolonierna med Kungspingviner. Om det är 30000 eller 60000 djur är det ingen av oss som kan bedöma men vilken dag! När vi kliver iland ser vi plötsligt en fullvuxen South Right Whale visa hela stjärten nära stranden. Jag spenderar eſtermiddagen ensam, rör mig försiktigt bara några meter från den gigantiska kolonin och blir fullständigt tagen av det sociala pingvinliv som utspelar sig. Ungar som matas, ungar som flyr från ilskna Giant Petrels, tusentals pingviner som återvänder under sen eſtermiddag eſter at ha hämtat föda till familjen. Nära stranden finns det en 40 cm snökant som alla pingviner är väl medvetna om. Det gäller at surfa på en våg för at klara at nå upp på snön. Ibland missar någon vågen och kraschar rakt in i snön. Det krävs sedan en intensiv fight i vilken både vingar och näbb nytjas för at klamra sig upp på snön. Pingvinerna använder näbben som en människa andvänder en isyxa under klätring. Ibland är det nära at jag skyndar till för at ge en hjälpande hand. Det tar återigen emot at lämna mina nya vänner men i skymningen blir jag hämtad, rörd till tårar, eſter yterligare en magisk dag.
Vädret är nu stabilt med 1030 mb högtryck och vi väntar spänt på hur klätringen skall gå. Under tiden hinner vi också besöka Prion Island i närheten. När vi vandrat upp på toppen av den gräs- och snöklädda 50 meter höga ön möter oss en syn som jag aldrig kommer at glömma. Fem stycken, enormt stora, Wandering albatrossungar siter utspridda en och en. Ungarna är feta och luddiga i sina unga fädrar och väntar på mamma och pappa som är långt ute på havet för at hämta föda. De ganska otympliga ungfåglarna har inget egentligt bo utan bara några kvistar at sita på mellan grästuvorna. Ibland vecklar de ut sina osäkra men enorma vingar och flaxar lite på prov. För flyga kan de inte ännu. ”De är bara 12 månader gamla och flyger först när de blir 16 månader”, förklarar Alec som kan det mesta om djurlivet. När vi fyllda av mötet kommer ner till stranden inser jag något som jag inte tidigare tänkt på: Under hela tiden här på Sydgeorgien har vi inte set en enda plastbit eller annat
tecken på nedskräpning. De år då jag besökte Indonesiens ödsliga övärld såg vi massvis av plast och annat skräp på stränderna. Det känns skönt at någon bit av jorden ännu inte drabbats av oss – människan. På väg åter till Possession Bay går vi in i Prince Olavs Harbour, en liten valfångarby. Där får vi et nyt, oväntat och intensivt möte med öns djurliv. När vi siter i jollen dyker det hastigt upp fyra kanske fem fullvuxna Leopardsälar, bara några meter från oss. Någon av dem lyſter sit skräckinjagande huvud över vatenytan, titar rakt på oss med sin breda, otäckt leende mun. Jag minns plötsligt historien om en kvinnlig dykare som blev uppäten av en Leopardsäl i Antarktis för några år sidan. Skip har också berätat at en av dessa kötätande sälar sate tänderna i en av gummijollarna som snabbt tappade luſten. Inget hände den här gången men adrenalinet pumpade nog inte bara runt i min ådror.
Den 5 september ringer Skip via sin satellitelefon och informerar med belåten röst: ”Vi har idag nåt toppen på den högsta och svåraste av Te Trident-topparna!” Alla jublar ombord. Vi fortsäter vår segling och från Husvik gör vi vår tredje och sista skidtur över ön. I varm morgonsol, nästan t-shirt väder, går vi via gravplatsen i Husvik vidare upp genom sagolika Olsen Valley för at sedan få en helt makalös skidåkning ned på andra sidan. Färden tar slut i Carlita Bay där besätning möter upp oss med båten. I Carlita Bay flyter et roligt format, 10 meter långt, isberg några meter från båten. Vi säter ”iland” Duncan på isberget där det redan siter en ”Shag” som inte rör en min när den får sällskap. Från Carlita Bay motorerar vi försiktigt upp i Cumberland West Bay till den ljusblå, vackra kanten av Neumayerglaciären. Enligt vår besätning har den minskat 1000 meter på bara fyra år. För at ta oss dit får vi köra slalom mellan istycken och ibland knuffa undan större bitar. Pelagic Australis aluminiumskrov är gjort för at ta sig fram i is men det är absolut ingen isbrytare av tjockare is. Vi ser en del av glaciären som flyter en bit ifrån oss. Plötsligt spricker den i två delar med et dundrande brak och en liten våg bildas. Det var tur at inte vår Duncan sat på det isstycket!
search 62
CRUISING
Page 1 |
Page 2 |
Page 3 |
Page 4 |
Page 5 |
Page 6 |
Page 7 |
Page 8 |
Page 9 |
Page 10 |
Page 11 |
Page 12 |
Page 13 |
Page 14 |
Page 15 |
Page 16 |
Page 17 |
Page 18 |
Page 19 |
Page 20 |
Page 21 |
Page 22 |
Page 23 |
Page 24 |
Page 25 |
Page 26 |
Page 27 |
Page 28 |
Page 29 |
Page 30 |
Page 31 |
Page 32 |
Page 33 |
Page 34 |
Page 35 |
Page 36 |
Page 37 |
Page 38 |
Page 39 |
Page 40 |
Page 41 |
Page 42 |
Page 43 |
Page 44 |
Page 45 |
Page 46 |
Page 47 |
Page 48 |
Page 49 |
Page 50 |
Page 51 |
Page 52 |
Page 53 |
Page 54 |
Page 55 |
Page 56 |
Page 57 |
Page 58 |
Page 59 |
Page 60 |
Page 61 |
Page 62 |
Page 63 |
Page 64 |
Page 65 |
Page 66 |
Page 67 |
Page 68 |
Page 69 |
Page 70 |
Page 71 |
Page 72 |
Page 73 |
Page 74 |
Page 75 |
Page 76 |
Page 77 |
Page 78 |
Page 79 |
Page 80 |
Page 81 |
Page 82 |
Page 83 |
Page 84 |
Page 85 |
Page 86 |
Page 87 |
Page 88 |
Page 89 |
Page 90 |
Page 91 |
Page 92 |
Page 93 |
Page 94 |
Page 95 |
Page 96 |
Page 97 |
Page 98 |
Page 99 |
Page 100 |
Page 101 |
Page 102 |
Page 103 |
Page 104 |
Page 105 |
Page 106 |
Page 107 |
Page 108 |
Page 109 |
Page 110 |
Page 111 |
Page 112 |
Page 113 |
Page 114 |
Page 115 |
Page 116 |
Page 117 |
Page 118 |
Page 119 |
Page 120 |
Page 121 |
Page 122 |
Page 123 |
Page 124 |
Page 125 |
Page 126 |
Page 127 |
Page 128 |
Page 129 |
Page 130 |
Page 131 |
Page 132 |
Page 133 |
Page 134 |
Page 135 |
Page 136 |
Page 137 |
Page 138 |
Page 139 |
Page 140