Den 22 augusti har temperaturen i luſten dalat till minus tre grader och vatnet till kylslagna minus två. Loggboken berätar: ”No ice targets on radar but heavy icing on deck. Wind gusting 50 knots fom South West. Clearing ice on foredeck. Four reefs in main. One guest fell out of bunk, cut his head, taped together.” På grund av nedisning och hårt väder tvingas vi välja at gå norr om Sydgeorgien. Skip och klätringsledaren Venables vill säta iland klätrarna nära sydostspetsen ”Cape Disappointment” på den 170 km långsmala ön. Captain Cock, som klev iland på Sydgeorgien 1775, döpte udden när han förstod at han inte hitat en ny kontinent utan en stor ö. Kung Georg III gav ön dess namn.


På morgonen den 23 får vi öns sagolika berg i sikte och magin är fullkomlig – som en scen i filmen ”Lord of the rings”. Stormen har bedarrat. Den röda morgonsolen lyser genom isen på däck, i riggen och på nedre delen av seglen som om hela båten är klädd i gnistrande, rosa diamanter. Denna typ av nedisning har jag inte varit med om sedan vi tog Whitbreadbåten Te Card från Kalmar till Sandhamn i minusgrader, december 1988.


Eſter at hela morgonen ha hackat is ankrar vi framåt lunch i Husvik, en av de gamla norska valfångstationerna. Vi välkomnas av några Leopardsälar och råmande Sjöelefanter som sträcker ut sig på klipporna. På nordsidan av ön hade norrmännen licens från engelsmännen at fånga val. Från 1904 till 1965 dödades mer än 65000 valar av olika slag men också Sjöelefanter och Pälssäl. Dessa små valfångstsamhällen, sju-åta stycken, är nu övergivna och England lägger ner mycket resurser på at städa upp all bråte i byarna som en gång hade sin egen sociala infrastruktur med bibliotek, sjukvård och på vissa ställen till och med kyrka och biograf!


Et par dagar senare misslyckas vi fyra gånger med at få ankaret at fästa. Det är en blåsig kväll i Royal Bay, Moltke Harbour, och jag förstår at god ankringsteknik är något av det allra viktigaste för överlevnad här. Om man draggar upp bland klipporna är chanserna at få hjälp mycket små. Eſter viss frustration inser Skip problemet och i natens mörker byter vi till et tyngre CQR-ankare som äntligen fäster. Värst är den så kallade katabatiska fallvinden eller


”williewaws”. Den kommer helt oväntat och träffar båten med oerhörd kraſt, som en boxare smäller den till och får båten at kränga över våldsamt och det sliter hårt i ankarkätingen. Den här kvällen dör också den viktiga elektriska ankarvinschen som dock snabbt lagas av finurlige Alec.


Snart förstår jag också at de engelska sjökorten, både på papper och de elektroniska, inte är mycket at lita på nära land. När vi går in i en vik lyſter vi upp den svängbara kölen och har både den, och det svängbara rodret, lösgjorda om vi skulle träffa på något grund som vi trots ständig koll inte hinner parera. Oſta är båten en bra bit upp på land enligt sjökortet. Här gäller enbart navigering med radar och ekolod. Undrar hur Captain Cock och andra klarade sig så länge i dessa vaten?


Gold Harbour blir vår första överväldigande upplevelse av djurlivet på ön som enligt Skip överträffar Antarktis med hästlängder. Fullkomligt överväldigad av naturens skönhet siter jag på stranden omgiven av gigantiska Sjöelefanter som har et harem som skulle få en arabisk prins avundsjuk. De små honorna ligger för sig och den stora tjuren med sin snabellika näsa frustar och dåsar kungligt i den svala solen. Pälssälarna, liksom alla andra djur, tycks fullkomligt orädda för oss människor. De bastanta hanarna försvarar dock sina honor och ungar så det gäller at hålla sig på behörigt avstånd. Kungspingvinerna ter sig, med sina horder av ungar, nästan mänskligt. Paren har en unge vardera men alla ungarna står tät tillsammans, som i et jätedagis, när föräldrarna drar ut i havet på morgonen för at fiska. På kvällen när de surfar upp på stranden hitar de snabbt sin egen unge bland de många tusen. Innan pingvinägget kläcks turas föräldrarna om at värma ägget ovanpå de små föterna som de håller upp mot sin varma kropp. De stora, ilskna fåglarna, Giant Petrels, bryter friden då de atackerar svaga pingvinungar och brytalt hackar ihjäl dem. Äta eller ätas. De kritvita, mindre fåglarna, Sheath Bills, strutar runt i den gigantiska pingvinkolonin och plockar vad de kan hita.


search 59


Page 1  |  Page 2  |  Page 3  |  Page 4  |  Page 5  |  Page 6  |  Page 7  |  Page 8  |  Page 9  |  Page 10  |  Page 11  |  Page 12  |  Page 13  |  Page 14  |  Page 15  |  Page 16  |  Page 17  |  Page 18  |  Page 19  |  Page 20  |  Page 21  |  Page 22  |  Page 23  |  Page 24  |  Page 25  |  Page 26  |  Page 27  |  Page 28  |  Page 29  |  Page 30  |  Page 31  |  Page 32  |  Page 33  |  Page 34  |  Page 35  |  Page 36  |  Page 37  |  Page 38  |  Page 39  |  Page 40  |  Page 41  |  Page 42  |  Page 43  |  Page 44  |  Page 45  |  Page 46  |  Page 47  |  Page 48  |  Page 49  |  Page 50  |  Page 51  |  Page 52  |  Page 53  |  Page 54  |  Page 55  |  Page 56  |  Page 57  |  Page 58  |  Page 59  |  Page 60  |  Page 61  |  Page 62  |  Page 63  |  Page 64  |  Page 65  |  Page 66  |  Page 67  |  Page 68  |  Page 69  |  Page 70  |  Page 71  |  Page 72  |  Page 73  |  Page 74  |  Page 75  |  Page 76  |  Page 77  |  Page 78  |  Page 79  |  Page 80  |  Page 81  |  Page 82  |  Page 83  |  Page 84  |  Page 85  |  Page 86  |  Page 87  |  Page 88  |  Page 89  |  Page 90  |  Page 91  |  Page 92  |  Page 93  |  Page 94  |  Page 95  |  Page 96  |  Page 97  |  Page 98  |  Page 99  |  Page 100  |  Page 101  |  Page 102  |  Page 103  |  Page 104  |  Page 105  |  Page 106  |  Page 107  |  Page 108  |  Page 109  |  Page 110  |  Page 111  |  Page 112  |  Page 113  |  Page 114  |  Page 115  |  Page 116  |  Page 117  |  Page 118  |  Page 119  |  Page 120  |  Page 121  |  Page 122  |  Page 123  |  Page 124  |  Page 125  |  Page 126  |  Page 127  |  Page 128  |  Page 129  |  Page 130  |  Page 131  |  Page 132  |  Page 133  |  Page 134  |  Page 135  |  Page 136  |  Page 137  |  Page 138  |  Page 139  |  Page 140