Martin Krite har hunnit med en America´s Cup satsning med svenska Victory Challenge och två Volvo Ocean Race som resulterade i en färde plats med Ericsson 3 och nu senast en totalseger med fanska Groupama. Här tar Martin med oss till det som blev startskotet av en fantastisk seglarkarriär.
Foto Yann Riou
ETT ÅR SENARE
MARTIN KRITE Foto Ian Roman/Volvo Ocean Race
med at ägna et liv åt segling, om det kanske är dags at växa upp och göra något betydelsefullt. Det blir inte bätre av at jag känner mig orätvis mot barnen. Deta var min möjlighet at ge dem all tid och all uppmärksamhet. Istället lägger jag energi på at grubbla över min egen livssituation. Denna tid höll i sig fram tills december månad när jag kände at jag långsamt började resa mig och hita tillbaks till mig själv. Lagom till jul började jag glädjas och känna stolthet över vad vi lyckats med ombord Groupama. Samtidigt trivdes jag bätre och bätre i min nya roll som pappa. Av rädsla för at falla ner i samma negativa spiral vågar jag inte
fundera för mycket över hur jag lyckades ta mig ur den. Här kommer ändå et försök. Jag tror det kan handla om bekräſtelse. Bekräſtelse från barnen och
I
skrivandets stund siter jag på tåget till le Havre i norra Frankrike. Normandy race week står för dörren. En för-regata till Tour de France som blir en av sommarens höjdpunkter. Jag skall segla med fransmän igen. För et år sedan lovade jag mig själv at det aldrig mer skulle hända, men det är märkligt hur fort man glömmer. Jag vet hur det kommer at bli. Jag kommer snart åka hem igen fullständigt förvirrad
mest på grund av at jag inte förståt et ord vad de sagt under hela veckan. Det var snart et år sedan jag lovade min fru at jag skulle hålla mig borta
från seglingen et tag. Jag hade räknat med et år i land för at få möjlighet at ge mina barn lite av den tid jag inte kunnat ge dem under deras första år i livet. Den tid som i stor utsträckning kretsat kring mina Volvokampanjer och mit självförverkligande. Året iland har varit precis lika svårt som jag trodde det skulle vara. Det
börjar med total eufori eſter ha vunnit det race jag alltid drömt om. Denna eufori bröts brutalt stunden jag sate en fot innanför dörren till vårt hem i Lund. Min kära hustru väntade vårt tredje barn och skulle snart föda och med en fyraåring och en etåring hängandes i varsit ben betydde det inte mycket at jag bara några timmar tidigare ståt på en scen i Galway och hyllats av tusentals mer eller mindre överförfriskade irländare. Nu var det dags at kliva in i papparollen. Eſter varje större race jag gjort
har det eſter slutet på kampanjen infunnit sig en tomhet. Ingen ringer på telefonen och mailboxen är lika tom som kalendern. Jag brukar hamna i et stadium av förvirring där jag känner mig ganska värdelös och inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jag grubblar en hel del över vad meningen är
search 18
familjen at man duger lika bra även om man inte seglar jorden runt tillsammans med tio svetiga fransoser (ursäkta Strömberg). Det blir lät så at man förknippas med vad man gör och ännu lätare at man förknippar sig själv med det man gör. När man inte gör något är man inte heller något. Tills dess at barnen bekräſtar at man fyller en annan mycket viktigare roll. Min yngste son tror inte längre at pappa är en båt utan någon gjord av köt och blod och som älskar honom mer än livet självt. För en tid sedan förlorade jag en vän och många med mig en av
de största inspiratörerna inom den sport vi älskar. Mange Olsson lämnade oss många år för tidigt. Jag kommer förmodligen aldrig träffa en människa igen som haſt så stor direkt positiv påverkan på sin omgivning som han. Jag minns speciellt den glädje och energi han kände för seglingen och det är en känsla som smitar även nu när han inte är med oss längre. När jag undrar över om mit seglande är meningslöst brukar jag tänka på Mange och där får jag det starkaste beviset för at segling aldrig är meningslöst. Magnus Olsson lämnade et tomrum eſter sig som aldrig helt kommer kunna fyllas. Nu ska jag snart kliva av tåget i le Havre och möta en besätning jag
aldrig tidigare träffat. Det känns lite nervöst at komma till et team som enda engelsktalande person. Hade jag varit Mange hade jag bara gåt rakt in på morgonmötet och garvat, sagt ”Faan va ball” så hade problemet varit löst. Det hade inte spelat någon roll at de inte förstod innebörden. Jag får se hur jag löser den situationen. Hur som helst är det skönt at vara tillbaka på banan igen.
/ Martin Krite
Page 1 |
Page 2 |
Page 3 |
Page 4 |
Page 5 |
Page 6 |
Page 7 |
Page 8 |
Page 9 |
Page 10 |
Page 11 |
Page 12 |
Page 13 |
Page 14 |
Page 15 |
Page 16 |
Page 17 |
Page 18 |
Page 19 |
Page 20 |
Page 21 |
Page 22 |
Page 23 |
Page 24 |
Page 25 |
Page 26 |
Page 27 |
Page 28 |
Page 29 |
Page 30 |
Page 31 |
Page 32 |
Page 33 |
Page 34 |
Page 35 |
Page 36 |
Page 37 |
Page 38 |
Page 39 |
Page 40 |
Page 41 |
Page 42 |
Page 43 |
Page 44 |
Page 45 |
Page 46 |
Page 47 |
Page 48 |
Page 49 |
Page 50 |
Page 51 |
Page 52 |
Page 53 |
Page 54 |
Page 55 |
Page 56 |
Page 57 |
Page 58 |
Page 59 |
Page 60 |
Page 61 |
Page 62 |
Page 63 |
Page 64 |
Page 65 |
Page 66 |
Page 67 |
Page 68 |
Page 69 |
Page 70 |
Page 71 |
Page 72 |
Page 73 |
Page 74 |
Page 75 |
Page 76 |
Page 77 |
Page 78 |
Page 79 |
Page 80 |
Page 81 |
Page 82 |
Page 83 |
Page 84 |
Page 85 |
Page 86 |
Page 87 |
Page 88 |
Page 89 |
Page 90 |
Page 91 |
Page 92 |
Page 93 |
Page 94 |
Page 95 |
Page 96 |
Page 97 |
Page 98 |
Page 99 |
Page 100 |
Page 101 |
Page 102 |
Page 103 |
Page 104 |
Page 105 |
Page 106 |
Page 107 |
Page 108 |
Page 109 |
Page 110 |
Page 111 |
Page 112 |
Page 113 |
Page 114 |
Page 115 |
Page 116 |
Page 117 |
Page 118 |
Page 119 |
Page 120 |
Page 121 |
Page 122 |
Page 123 |
Page 124 |
Page 125 |
Page 126 |
Page 127 |
Page 128 |
Page 129 |
Page 130 |
Page 131 |
Page 132 |
Page 133 |
Page 134 |
Page 135 |
Page 136 |
Page 137 |
Page 138 |
Page 139 |
Page 140 |
Page 141 |
Page 142 |
Page 143 |
Page 144 |
Page 145 |
Page 146 |
Page 147 |
Page 148