industriområde. Kairn Point en gammal sönderfallen betongpir som härbärgerade hangarfartyg under andra världskriget. Hamnar som vi kommer att undvika nästa gång vi seglar ner genom North Channel mellan Skot- tland och Nordirland. Sträckan ner till Isle of Man hade vi bättre tur med vin- darna och fick en frisk västan. Den behövdes för att klara dagens etapp på 87´. Vi tog ett rev i storen, halade in bog- sprötet en bit och satte en mindre klyvare innan vi lättade ankar. Eſterhand kom stortoppen ändå upp. ”Reef and topsail breeze”. Deodar trivs i sina gamla fiskevatten. Till kvällen låg vi förtöjda i fiskebåtshamnen i centralorten Douglas i det gamla skatteparadiset som ännu i dag är ”independant” i förhållande till U.K. En fridag med promenader i stan och längs es-


planaden mot havet gav oss kraſterna tillbaka till nästa delsträcka som pekade österut mot den en gång viktiga fiskehamnen Fleetwood. På vägen dit nödgades vi pas- sera rätt igenom en vindkraſtpark vilket kändes mindre avslappnat, men det var en stilla solig dag och lättnavig- erat bland rotorbladen. Vi ankrade i flodmynningen utanför Fleetwood


Davids Head. Klok är den som anpassar sig till tidvat- tnet om man väljer en genväg nära land innanför öarna. Sjökorten utvisar var de farligaste virvlarna bildas och vi beslöt att hålla utanför ”Wild Goose Race”. Milford Havens Docka tog emot oss vid hög-


vattnet på eſtermiddagen och nu var Deodar äntligen tillbaka till sin hemmahamn för c:a 100 år sen. Härifrån trålade hon i omgivande farvatten 1911 – 1919. Vi förtö- jde vid fiskekajen, men den gamla marknadsplatsen där ägarna Hellings höll till under dessa år revs redan på 1960-talet. Marinmuseet öppnade sina portar enkom för oss under lördagen. Några vänner tog flyget i hem eſter en


avskedskväll på puben Lord Nelson uppe på Hamilton Terrace och nya anslöt för den vidare färden. Vid utseglingen på måndag 20 juli medan vi


på 8 meter djup vid högvatten. Klockan två på natten stod vi med 2,7 meters djupgående på botten i leran och strandkanten hade krupit nära inpå. Pirrigt, men sen steg vattnet åter. En annan erfarenhet vid ankring i dessa vat- ten är att skutan inte visar upp mot vind utan lägger sig i strömmens riktning. En oskyddat ankarplats kan då ge obekväm rullning när vinden ibland kommer in rätt från sidan. Insegling på river Mersey till Liverpool gav ännu en fartfylld upplevelse under fulla segel. Här stannade vi i Albert Dock två dagar och hann med att turista i stan och återhämta oss. Det behövde vi för sen vart det motigt igen ner längs kusten av Cardigan Bay under två dagar innan vi nådde den väl skyddade hamnen Fishguard där vi blev så hjärtligt omhändertagna av den mest underbara, gäst- vänliga, besättningen på arbetsfartyget ”Meganm”, som mer än gärna lät oss förtöja på deras utsida. Hamnkapten var minst lika tillmötesgående och donerade en Walesisk flagga som han vänligt påpekade att vi borde hissa istället för Union Jack… På toppen av detta kom sen fiskarna över med nyfångade krabbor och humrar i överdåd som vi avnjöt i kajutan tills vi inte orkade röra en fena. Stena Lines färjor gick dagligen över S:t


George´s Channel till Irland från kajen framför oss. Vi inhämtade lite goda råd av våra grannar innan vi utvilade satte kursen vidare söderut runt Strumble Head och S:t


kämpade med segelsättningen kom en patrullbåt for- sande ut emot oss i hast och meddelade vi att vi måste lägga om kursen för att inte hamna mitt i Marinens sk- jutövning. Vi följde detta goda råd medan vi med stor möda försökte lösa ytterligare trassel och få loss storens gaffelgärd som under sjögången snott sig runt radarre- flektorn i mesanmasten. Wales kust tonade bort över ak- tern och vi stångade oss ut i Bristol Channel som vi gärna hade ägnat en extra vecka åt att utforska men bara fick smaka på i förbifarten. Så här långt komna var vi nu i North Devon


var kust erbjöd kämpig maskingång i motvind under två dagar och en gungig ankarvik på natten. Eſter den våta upplevelsen fick vi pusta ut i Padstov. Ännu en gammal fin fiskehamn som bara nås vid högvatten och helst inte i grov medsjö då man riskerar att fastna på ”Doom Bar” i flodmynningen. En fara som vi lyckligtvis inte fick berät- tad för oss om förrän en vecka senare. Det var trångt i hamnen och först erbjöds vi


att stå på botten utanför dockan, lutandes in mot kajen, men tur för oss fick vi eſter övertalning plats innanför i bassängen. Betydligt mer bekvämt för oss bortskämda nöjesseglare. Nästa etapp var rundningen av Lands End; ve


gen återbäring. Varken kuling eller motvind meddelades i besättningen ”appar” och I-Phones vilka numera för- passat skepparens transistorradio till museihörnan om- bord.


och fasa speglades i besättningens blickar. En vrakfylld kuststräcka låg framför oss. Men se, våra offergåvor till Neptun gav nu äntli-


Page 1  |  Page 2  |  Page 3  |  Page 4  |  Page 5  |  Page 6  |  Page 7  |  Page 8  |  Page 9  |  Page 10  |  Page 11  |  Page 12  |  Page 13  |  Page 14  |  Page 15  |  Page 16  |  Page 17  |  Page 18  |  Page 19