Insändare Kvejlning av klenare tåg


Varför är det så många varv runt kvejlen på bilderna i alla gamla handböcker? Inte be- hövs det väl åtta varv för att hålla ihop en kvejl! Se skissen. Jag har äntligen hittat förklaringen till mys- teriet. Det handlar om hur mycket tamp en ska reservera mot slutet när en kvejlar. (Vi talar nu om klenare tåg, vad jag brukar kalla linor av olika slag som ska hängas upp i riggen eller stuvas undan utan att trassla sig.) När en närmar sig slutet av linan tar en gär- na till för lite tamp till avslutningen. Men hur ska en veta hur mycket som behövs? Inget problem, ta till för mycket helt enkelt. Då blir det till att linda runt, men oj vad fort det går åt nu! Det kanske blir 7-8 varv men det är lätt att se när det har blivit dags att göra öglan som ska träs igenom. Allra sist ska det finnas en bra bit att hänga upp kvejlen med. Två halvslag i vantet så var vi av med den! Eller släng ner den i förpiken så hänger vi upp den där nere nästa gång vi kommer förbi. Väl åtdragen håller den ihop i alla väder. Sammanfattningsvis: Det blir många varv och de flesta behövs inte alls, men de utgör “bufferten” för mitt dåliga ögonmått. En- kelt och praktiskt, faktiskt.


Hakon Malmborg


- 1856. Finska flottan var kraſtigt de- sarmerad och finnarna var i stort behov av salt för livsmedelshantering. 1860 tilldelades Kullenberg silverkanna och kaptensmålning som en gratifikation av Stockholms Sjö- Assuransförening som tyckte att han gjort sig förtjänt av eſter sin insats i Finland. Stockholms Slö- Assurans- förening var väl som agens Loyd Assurance. J P Kullenberg alias Jöns Pehrsson


härstammade från Höganästrakten , han hade en bror som var auktionsutropare med bra röst.


Jöns hade även bra sångröst och


var blond och kraſtigt byggd. Jöns var lock- ad till sjölivet. Han träffar en äldre skeppare i Båstad och köper! dennes kaptensbrev och tog även hans eſternamn och kallar sig nu J P Kullenberg. Fotokonsten var ju inte uppfunnen vid den här tiden. Jöns får antagligen några veckors


“insikt” i skeppar- och navigeringskonsten. Han lärde sig segla slupar och eſterhand större fartyg. Vid ett tillfälle blev han och några


andra skutor fast i Kristianopel i Kalmar- sund för nordvind. Det blev söndag, vad göra?? Kyrkan var öppen, högmässa på gång. Kyrkan hade ingen orgel, klockaren stod där med späd röst, då tog Jöns över led- ningen av sången för han kunde psalmerna, tur va! Eſter högmässan blev han erbjuden jobb som klockare, men avböjde. Senare blev han befälhavare på


en kogg och gjorde flera lyckade resor till Ryssland trots blokaden. En gång blev han prejad av en rysk patrullbåt och tagen på bogsering. Vid tillfället kom en tät dimma, då hämtade Kullenberg stora yxen och ka- pade boxerlinan och slank in i dimman, snopet för Ryssen!! Vid 47 års ålder 1858 giſter sig


Apropå gamla Fina saker


Här kommer en berättelse om Skonerten Fina av Döderhultsvik, kapten J P Kullberg, kaptenmålning och Silverkanna. Känner någon oinitierad till denna berättelse från 1860? Kapten Kullenberg fick denna grati- fikation för sin leverans av 65 och 75/100- dels svåra äster ( läster = 280 ton ) salt till Finland.


Finland hade ju utsatts för blo- kad från Ryssland under Krimkriget 1853


Jöns Kullenberg med Fredrika född Lind 37 år och 1862 bor dom på Katarina Östra Kyrkogata. På sin ålders höst tröttnar dom på innerstaden och 1890 bosätter dom sig på Blidö, Jöns avlider samma år. Stor heder åt Sjöfolk!!! Fredrika känner sig ensam på Blidö och flyttar 1893 till Södermalm på Renstierasgatan 22. Silverkannan beslutar Fredrika


att den skall gå i arv inom släkten på den kvinnliga sidan. Således till den äldsta dot- tern på mödernet. Nu har den vandrat från Blidö via Åsöbergen till Smögen och befin- ner sig nu på hemlig ort i Stockholms södra skärgårdsområde. Med silverkannan följer Kaptensmålningen av Skonerten Fina. Bara en sak Skonerten Fina var


byggd 1851, var 25 m lång, 7,2 m bred, hade 3 m djupgående och Döderhultsvik är Os- karshamn, med det visste du/ni väl?!? Bilbrev är för fartyget som ett registrering- bevis för bilen.


Vid pennan Mr Bains / Bernt Karlsson


Granen


Häromdan var det Naturmorgon i P1 och där talades mycket om granen. Men det var mest poesi och vi som mejlade in lite basfakta hanns inte med. Så nu tar vi det i Fördevind i stället. Jag håller ju på med gamla segelfartyg och har därför ett gott öga till granen. Det är ett lätt träslag, men också väldigt böjstarkt och därför lämpat till lättare rundhult. Vi kan väl räkna åror och båtshakar dit, även om rundhult van- ligen betyder master, stänger, rår, bommar, gafflar och peken. Jag tittar alltid eſter bra gran när jag är ute i skogen. Den växer tätt, grenarna får inte vara grova, bara småkvistar, stammar- na tillräckligt höga och alldeles spikraka. Växtplatsen bör inte vara för blöt. Sen kan man ha otur med en gran. Ett exemplar kan spricka upp när det torkar medan ett annat som har stått alldeles bredvid uppför sig just som det anstår ett bra rundhultsämne. Vi fläckbarkar stammen eſter fällningen för långsam torkning, men det räcker inte alltid som åtgärd mot kraſtig uppsprickning. Sen får man se upp med skötseln av den färdi- ga spiran för det kryper lätt in röta även i en liten spricka och plötsligt går f-nskapet tvärt av, helt uppruttet utan att man märkt något alls. Täta därför alla sprickor i gran noga. Lärken som lär vara släkt med tallen har bättre rötmotstånd är ganska lätt och bö- jstark men svårare att få tag i. Till mas- ter är det tall som gäller men höga, grova och raka tallar är mycket svåra att få tag i. Lärken är lite väl böjlig till master men om du ökar på diametern med ett par centime- ter så går den ju bra den med.


Hakon Malmborg


Page 1  |  Page 2  |  Page 3  |  Page 4  |  Page 5  |  Page 6  |  Page 7  |  Page 8  |  Page 9  |  Page 10  |  Page 11  |  Page 12  |  Page 13  |  Page 14  |  Page 15  |  Page 16  |  Page 17  |  Page 18  |  Page 19