CODE NAME PANAMA FRÅN “VÄRLDENS FARLIGASTE STAD” TILL STILLA HAVET
Det var dags at lägga lyxdrömmarna åt sidan. En stor båt med mer eller mindre obegränsad budget skulle ta åratal at spara ihop till. Istället siktade man in sig på en tillräckligt stor budget för at kunna komma iväg. Simon Uldén, den enda i gänget som seglat tidigare, utsågs till Kapten på “Warskavi af Gamleby”. Övrig besätning; Ludvig Grip och Tobias Yterman, gick ombord utan någon som helst tidigare seglingserfarenhet men skulle snart komma at lära sig genom at – just det – segla!
Trion kastade loss från Gamleby utanför Västervik den 7:e juli 2012 och har seglat sedan dess. Mot drömmen om et helt varv runt jorden. Et varv med minimal budget och med en så pass liten båt som en Albin Vega, byggd 1975. Här berätar Ludvig med egna ord om deras äventyr från världens farligaste stad till Stilla havet.
”Det började som en jorden-runt-seglats, en resa som vi alltid velat göra, en resa för at inspirera andra at göra det samma och kanske även en resa för at hita oss själva.”
21 februari - torsdag. Klockan är fem på morgonen när jag äntligen avklarat mina tre och en halv timma vid rodret. Natpasset är till ända. Simon, vår kapten, vaknar med et ryck när jag klappar honom på benet för at få liv i honom. “Redan? Känns som om jag inte sovit något alls.” En standardreplik som vi alla tycks kläcka ur oss när vi vaknar upp eſter en tuff nat i vår lilla 27-fotare. “Tyvärr Simon, men jag stannar kvar. Det är mycket rörelse och liv fån alla möjliga håll. Fraktbåtar, färjor och allt möjligt där ute.” Jag och går upp i sitbrunnen igen. Det tar inte lång tid innan vi konstaterar at fortsat segling är uteslutet. Det blir till at rulla med i vågorna, utan segel, och låta vår originalmotor göra sit. Vi åker slalom mellan de ankrade båtarna utanför vågbrytarna, lyckas hålla oss mellan två färjor som med femtio meter på var sida kör förbi oss. At kalla på Port controlen visar sig inte vara lät och vi får lotsa oss igenom utan deras hjälp. Eſter et tag tar vi oss förbi vågbrytarna och det värsta är över. Eſter några dagar i San Blas skärgård helt avskurna
från omvärlden och en tuff nat väljer vi at lägga oss i den enda marina som den här sidan av kanalen har at erbjuda; Shelter bay. Hamnen är väl skyddad och trevlig med både pool och två dagliga bussar till et shoppingcenter. Dock inser vi snart at priset är sat däreſter. Fyrtio fots gräns och et pris på cirka 50 dollar naten är för oss i överkant men eſtersom vi är helt ovetandes om procedurerna för inklarering känner vi at det är säkrare at börja här. Eſter at den värsta chocken lagt sig över priset får vi det positiva beskedet at immigrationskontoret dagligen skickar ut en arbetare till marinan för at klarera in inkommande båtar. Tack
search 76
för det, tänker vi, hälſten gjort genom at bara sita och vänta på at klockan skall slå tio och rät person i fråga dyka upp. “Simon! Hur går det med inklareringen, du har varit borta et tag. Klockan är elva nu?” Jag har gåt eſter och hitar Simon utanför et litet skjul bakom marinans kontor. “Nissen har inte dykt upp än och som det verkar på alla andra här omkring dök han inte upp igår heller”, svarar Simon lite lät uppgivet. “Verkar som om vi kanske inte kommer igenom så snabbt ändå. Nämnde de orsaken?” Simon suckar till samtidigt som han flinar och svarar. “Det var någon fotbollsmatch på teven igår. Sjyst, eller hur?” Vi skratar och inser at det verkar vara lite mañana mañana på folk i hela Karibien men eſter et argt samtal från chefen på marinan dyker han till slut upp. Och väl på plats går det snabbt. Några kopior på våra båtpapper och pass senare är vi äntligen lagliga i landet! Med fem minuter till godo slänger vi oss på gratisbussen som tar oss hela vägen in till staden, samma stad som vi fåt rådet av samtliga seglare i marinan at hålla oss så långt borta från som möjligt. De flesta anlitar en agent men en sådan kostar mellan 350 och 450USD vilket är helt uteslutet för oss lågbudgetseglare. Bussen stannar vid stationen och vi går långsamt och
lite oroligt av. Staden är snudd på förfallen. I bästa fall har husen fönster av wellpapp eller hopspikade plankor. Taxibilarna susar förbi. Människorna omkring ger oss avslöjande blickar; några turister hör inte till vardagen i den här staden. Colon ger intrycket av at vara bland de fatigaste städerna jag någonsin sat min fot i. Det enda som håller någon form av standard är de gamla amerikanska skolbussarna som köps in, motivlackas och utrustas med det största till monster av stereos jag någonsin set. Och det höga antalet poliser förstås. Hade det inte varit för dem vet jag nog inte var vi hade hamnat. “Ursäkta! Ursäkta mig!” En av poliserna ropar samtidigt som han kommer gåendes i rask takt mot oss. “Ursäkta, vart ska ni? Här kan ni inte bara stå. Vänta så kallar jag på taxi. Stå nära mig!” Vi håller oss nära och får snart tag på en taxi. Vi hoppar in, rullar iväg och jag försöker med min otroligt dåliga spanska. “Pratar du engelska?” “No”.
Page 1 |
Page 2 |
Page 3 |
Page 4 |
Page 5 |
Page 6 |
Page 7 |
Page 8 |
Page 9 |
Page 10 |
Page 11 |
Page 12 |
Page 13 |
Page 14 |
Page 15 |
Page 16 |
Page 17 |
Page 18 |
Page 19 |
Page 20 |
Page 21 |
Page 22 |
Page 23 |
Page 24 |
Page 25 |
Page 26 |
Page 27 |
Page 28 |
Page 29 |
Page 30 |
Page 31 |
Page 32 |
Page 33 |
Page 34 |
Page 35 |
Page 36 |
Page 37 |
Page 38 |
Page 39 |
Page 40 |
Page 41 |
Page 42 |
Page 43 |
Page 44 |
Page 45 |
Page 46 |
Page 47 |
Page 48 |
Page 49 |
Page 50 |
Page 51 |
Page 52 |
Page 53 |
Page 54 |
Page 55 |
Page 56 |
Page 57 |
Page 58 |
Page 59 |
Page 60 |
Page 61 |
Page 62 |
Page 63 |
Page 64 |
Page 65 |
Page 66 |
Page 67 |
Page 68 |
Page 69 |
Page 70 |
Page 71 |
Page 72 |
Page 73 |
Page 74 |
Page 75 |
Page 76 |
Page 77 |
Page 78 |
Page 79 |
Page 80 |
Page 81 |
Page 82 |
Page 83 |
Page 84 |
Page 85 |
Page 86 |
Page 87 |
Page 88 |
Page 89 |
Page 90 |
Page 91 |
Page 92 |
Page 93 |
Page 94 |
Page 95 |
Page 96 |
Page 97 |
Page 98 |
Page 99 |
Page 100 |
Page 101 |
Page 102 |
Page 103 |
Page 104 |
Page 105 |
Page 106 |
Page 107 |
Page 108 |
Page 109 |
Page 110 |
Page 111 |
Page 112 |
Page 113 |
Page 114 |
Page 115 |
Page 116 |
Page 117 |
Page 118 |
Page 119 |
Page 120 |
Page 121 |
Page 122 |
Page 123 |
Page 124 |
Page 125 |
Page 126 |
Page 127 |
Page 128